Vänner vi känner? En stickstalkers bekännelser

En dag i somras skyndade jag längs Vasagatan här i Stockholm för att träffa en vän. Mitt på ett övergångsställe ser jag en tjej komma gående, och mitt hjärta hoppar bokstavligen till. Kan det vara? Jo, men det är ju! Laminaria! I ett underbart grönt garn, mycket mycket finare än mitt eget, i och för sig fina, enkla entrådiga ofärgade.

Skulle jag stoppa henne? Och säga vad? Överfalla en vilt främmande tjej och börja rabbla om hemstickade sjalar, Knitty och garn? Tänk om hon fått den i present och inte alls stickat den själv? Nä, kanske inte. Dessutom väntar min bekant på mig några meter bort, stressad. Och vi är mitt i en livligt trafikerad gata. Jag måste låta henne gå, med Laminaria runt axlarna. Jag får aldrig veta vilket garn det var.

I höstas stod jag vid Gullmarsplan och väntade på 4:ans buss för att åka över till Söder. En mamma med barnvagn pysslar med sin unge. Runt axlarna har hon en beige sjal. Det ringer en klocka i bakhuvudet och jag börjar febrilt fundera på vilken det kan vara. Inte förrän vi klivit  på bussen och jag – med avsikt – satt mig bakom henne för att skamlöst fortsätta stirra ser jag den liljekonvaljliknande spetskanten. Swallowtail! Fina, fina Swallowtail. Hennes verkar vara hutlöst mycket större än min egen, i fint Malabrigo lace, men i trista färgen vitt och alldeles för liten. Det bidde mer en snusnäsduk än en sjal.

Vad ska jag göra? Är det ok att  knacka en främmande småbarnsmamma på bussen för att förhöra henne om hennes stickvanor? ”Jo, hej, det är så att jag suttit här och stirrat på dig i fem minuter nu, och jag måste bara fråga, är det du som har stickat den där sjalen? Visst är det en Swallowtail? För jag är en smått besatt stickstalker som numera tittar mera på folks stickade plagg än deras ansikten, och nu undrar jag om du möjligen är lika knäpp?” Jag klev av bussen utan att ha trakasserat den stackars människan.

Så i förra veckan var det elfel i tunnelbanan, och sträckan från Slussen som vanligen bara tar några minuter tog en kvart. Det var trångt, och varje gång tunnelbanetåget bromsade till for vi passagerare in i varandra. Bredvid mig står en tjej som ser lika irriterad ut som jag gör. Hon rättar till sin halvvante i rosa garn. Nämen! Det där skulle ju kunna vara en Fetching, eller hur, med flätkorsningarna högst upp. Helt otroligt är det inte, enligt Ravelry har över 17 000 versioner stickats. Hmmm… Vi står fastlåsta mitt i en tunnel, mitt i en irriterad klunga av rusningstidsresenärer och hon såg inte ut att vara på humör för att jag skulle börja gnugga mig mot henne och utbyta sticktips. Inte för att jag själv stickat Fetching, istället har det fått bli två versioner av maken Dashing, till pappas frusna händer. Den senaste, i julas, fick ett eget flätmönster. Men det kanske hon inte bryr sig om? Nä, det fick vara. Hon fick också gå, ostörd och irriterad över lokaltrafikens helvete.

Det är alltså som att möta gamla vänner i staden när jag plötsligt ser dessa stickade plagg. Vänner som framkallar för omgivningen lätt besvärande reaktioner hos undertecknad… Sa jag förresten att jag såg en tjej i en Pomatomus-mössa på T-Centralen häromveckan?…