Ljuvt. 485 g entrådigt ullgarn från Gotland, inköpt av min fantastiska mamma för (trumvirvel) 50 kronor på en loppis. För första gången fick jag känna på vad lanolin innebär – garnet känns fuktigt, flottigt, och att döma av vad som stått på andra stickbloggar ska det vara utmärkt smörjmedel för händerna samtidigt som man stickar.
En stor sjal? En halsduk till hösten? En möbius? En tunn tröja? Ska försöka mäta upp några gram och mäta för att få fram hur många meter det är, och fundera på vad det räcker till. Hur som helst kommer det att vara som att bära med sig Gotland kalla höstdagar.
Bittert. Av två skäl, ett mer egoistiskt än det andra. För det första hölls loppisen för att en äldre kvinna på en gård gått bort. Hon måste ha stickat mycket, för enligt mamma fanns mängder av vad som förmodligen är vindor, stickor, virknålar och garn. Mycket mer garn än de här fem härvorna. Och en hel del såg ut att vara hemmafärgat. Så världen har en stickare mindre och en familj har förlorat en anhörig, vars stickägodelar – liksom andra föremål – säljs för en spottstyver och sprids för vinden.
Men (och här kommer egoismen in) nu när allt detta ändå fanns tillgängligt önskar jag att jag själv hade fått vara där. Min snälla mamma, som inte vågar chansa när det gäller garn, kunde inte bedöma om det var något som jag hade nytta av men beklagade om och om igen att hon inte kunnat plocka på sig mer. Och hur lycklig jag än är för de här härvorna är det klart att det svider lite.
garnet ser fantastiskt ut, ska bli spännande att se vad du gör med det!
förstår besvikelsen över att inte kunnat vara där! det är fint att folk säljer vidare gamla sticksaker istället för att slänga. när min farmor inte kunde sticka längre fick jag en hel påse med fina gamla stickor och liknande.
[...] Kommentarer « Bitterljuvt [...]