Join in the round, being careful not to twist. Anvisningen har något poetiskt över sig; en etablerad formel som alltid återkommer i mönster för projekt som stickas runt. Samtidigt något ödesmättat; blir det fel här finns ingen återvändo, inget sätt att åtgärda problemet. Det är totalfroggning som gäller, oavsett hur många timmars arbete som ligger bakom. Den enda möjliga räddningen är att göra om det till en moebiusversion av något, som en sjal eller löspolokrage.

Jävla. Skit. En 80 cm rundsticka och 396 upplagda maskor. Jag räknade om, och räknade om igen för att det skulle stämma. Snurrade och snurrade på den ihoptryckta massan maskor på kabeln innan jag började sticka runt. Det hjälpte inte. Vesper är fullständigt totalkörd. Jag hann sticka nästan alla de korta varv (som ändå är tämligen långa för att vara korta varv) som ser till att nacken blir högre i ryggen än fram, innan jag igår kväll insåg mitt misstag. Till slut kastade jag, bokstavligen, iväg stickningen som hamnade bakom fåtöljen, där den legat under natten.

Och det var lite som att nåt gick sönder i mig. Det här är inte roligt längre. Jag som älskat att sticka i flera år, och som liknande det med knark för någon vecka sedan, vet inte om jag vill fortsätta längre. Det blir bara fel hela tiden, något jag blir plågsamt medveten om då bloggens inlägg mest verkar vara en outsinlig klagosång. Garn och gnäll, vore kanske en mer lämplig titel. Det är som att det blivit en plikt, rutinartat och oinspirerat. I grått garn. Eller grönt garn. Problemet är att jag älskar grått. Och grönt. När jag stickat i mer skarpa färger är det saker jag inte like gärna använder, just för att de avviker från min vanliga färgskala. Men det är rätt trist att sticka i.

Kanske är det för att det inte är det enda som är lite motigt nu, att stickdepressionen är en överreaktion för att lite för många saker inte är under kontroll för tillfället.

Kanske är det för att jag envisas med att sticka ur mitt rätt trista garnlager och därför börjar på projekt som passar garntillgången, istället för att välja vackert garn efter roliga projekt. Miasticks inlägg påminde mig om att det finns något som heter garnglädje, något jag mitt dumsnåla h-e lyckats glömma.

Även om sambon hade svårt att hålla sig för skratt igår kväll när jag luftade min idé om att helt sonika sluta sticka, är det känslan som dominerar, just nu. För stickglädjen är väldigt, väldigt långt borta.

Okej, för att vara i stickvärlden är det här väl ingenting, men för mig är det mer än nog. Att döma av garnlagret är jag dessutom en fena på att köpa ett eller två nystan, som det sedan inte blir något av. Det mesta är dessutom rester.

Av allt i lådorna är det ett turkost bomullsgarn, ett rätt fult grönt virkgarn och den fina entrådiga gotländska ullen som det finns tillräckligt av för att göra något rejält av. Eftersom jag stickade en Buttercup i första halvan av bomullen kanske det är lämpligt med systern Vesper för återstoden?

Det är lustigt vilket minne man ändå har, trots att de flesta nystanen förlorat sina etiketter. Det går att knyta de flesta till ett projekt. Och när man tvivlar – vilken tillgång Ravelry med de tidigare projekten, när man behöver påminna sig om vilket garn det kan tänkas vara.

Och så det stickhjälpmedel som alltid ligger undanplockat. Skulle kunna ge upphov till generande missförstånd om någon besökare fick syn på det. Men det är en muddblockare, svarvad av pappa efter mitt handledsmått och med spetsig topp för att smidigt kunna dra på pulsvärmaren. Vanligtvis inslagen i plastfolie för att muddens väta inte ska få den att svälla (oj då, det blev fullt av double entendres där… vänligen bortse från dessa. Ibland är en muddblockare bara en muddblockare, som Freud skulle ha sagt (om han stickade. Vilket han nog inte gjorde.)).

Men om  jag trodde att jag skulle ha svårt att fylla dagarna under arbetsveckan på chartermålet trodde jag fel. Det blev inte en maska stickad förrän på hemresedagen, dessförinnan var jag så slut i kropp och huvud att jag inte orkade ens tänka på stickning. Men så, i onsdags förmiddag, efter utcheckning och innan transfern skulle gå, slog jag mig ner på en uteservering med stickning och en kaffe. Och det är då jag blir lite orolig. När jag stickar den första maskan på en vecka, och en känsla av välbefinnande sprider sig i hela kroppen. Jag, som aldrig provat droger (och det skriver jag inte bara för att min kära svärmor och hulda moder sedan några veckor känner till den här bloggens existens), får en oroväckande känsla av att det är nåt i den här stilen som man erfar vid abstinens. För j-ar vad skönt det är att sticka!

Som alltid går det ruskigt fort att sticka de första delarna av en trekantssjal. Det här är resultatet av mitt första försök till ett “eget” sjalmönster (i den mån en sjal starkt inspirerad av Harunis spetskant kan vara “egen”). Därför får också sjalen namnet “Hommage”. I entrådigt Kinnagarn, inhandlat i Göteborg på Strikk i somras, stickor 3,5.

Den enkla virknålen fick följa med i handbagaget – konfiskerade den fick de väl slänga den, tänkte jag – medan den nyinköpta ergonomiska virknålen låg tryggt nerpackad i den incheckade väskan. Skaftet är inte så mjukt, men gör att jag håller virknålen på ett helt annat sätt, och ger inte gropar i fingrarna som smala nålar gör. Vilket väl är en fördel om man nu ska få till ett fyrtiotal rutor, inspirerade av mormors överkast. Frågan är hur man bäst monterar dem; är inte så förtjust i smygmasksvirkade filtar eftersom det blir små åsar eller kanter mellan varje rad. Hur gör man då?

Men så händer det. Ni vet, de där riktigt obehagliga, omskakande insikterna. Som får en att inse att man inte känner sig själv så väl som man tror. Att man kanske inte är den man föreställt sig. Att det är något som är fel. Riktigt fel.

Tips från coachen: Nästa gång du tänker “Ha! Jag som tyckte den första mudden blev så kort, det här blir ju riktigt skapligt” så stanna för guds skull upp och jämför mudden med den första vanten! För sannolikt, ärthjärna, beror din reaktion på att något faktiskt är annorlunda.

Felsökning och diagnos: Istället för 1×1 vriden resår stickar jag en mossresår, (alltså *1r, 1a* ena varvet, alla r andra varvet). Vid första mudden har jag följt Dödergöks anvisningar och stickat X antal VARV, vid andra vanten har jag istället räknat antal MÖNSTERUPPREPNINGAR. Det var vantens diagnos, alltså. Min egen heter förmodligen tankspriddhet.

Men men. Inget att göra. La raskt upp 38 nya maskor och stickade så många upprepningar som saknades på den kortare mudden, och sydde sedan fast med maddrasstygn i den befintliga mudden.

Inte helt perfekt, visst ser man sömmen. Men eftersom det är vantar kommer muddarna ändå alltid att vara innanför jackärmen, och problemet med att de var för korta var väl framförallt att det skulle kännas mot armarna.

Men nu är alltså Dödergöks Halldora-vantar i Lettlopi klara, stickade på stickor 4. Garnet är förlåtande mot ojämn tvåfärgsstickning, och plattar till sig riktigt bra efter blockning. Lite luddiga, väldigt varma.

Pappas mossresårsockor är klara och överlämnade. Inspirerade av Thujasockorna men med start i tårna, och med två räta mellan mossresåren istället för tre. Varför envisas sockkonstruktörer med att göra mönster som funkar utmärkt när man stickar runt, men som blir osymmetriskt när man ska dela sockan i en mönsterstickad del, och en slätstickad undersida? Med denna förändring slutar ovansidan av sockan med resår, i båda sidor.

Nu tar jag min sjalstickning och flyger söderut. Har skaffat en rundsticka i trä och plast, och hoppas att säkerhetskontrollen godkänner den. Annars har jag en reservsticka i packningen, och ska sätta sjalen på en livlina så att jag kan slita av den från stickan om de kräver att jag ska kasta den.

Sen kommer det roliga. Pilla upp den provisoriska uppläggningen och försök få tag på de sista maskorna som ska utgöra andra sidans kantmaskor.

Jag lyckas aldrig få till det snyggt; inte heller lyckas jag memorera hur man gör. Det måste helt enkelt finnas ett bättre, smidigare sätt. Kanske är detta knep redan väl känt och beprövat, även jag insåg det först häromdagen:

Lösningen heter Judy’s Magic Cast On – en metod för uppläggning som du kanske redan är bekant med om du stickat tå-upp sockor. Metoden är alltså tänkt att utgöra starten på rundstickade projekt, men visar sig också vara alldeles utmärkt för stickningar som ska bestå av två symmetriska halvor där man börjar i mitten av projektet  - som en rektangulär scarf i spets eller – ta daa! – en trekantsjal.

Man använder alltså en rundsticka och lägger upp på båda stickorna. Följ instruktionerna i Knitty för själva uppläggningen, men sedan blir det lite annorlunda eftersom det inte är rundstickning i det här fallet.

1. Lägg upp det totala antalet maskor som krävs för sjalens kantmaskor, i det här fallet 6 stycken, eller 2×3

2. Vänd på stickorna och dra i den ena, så att 3 maskor glider ner på rundstickans kabel. Där blir de kvar tills vidare. De 3 maskorna som är kvar på den över stickan är de som man stickar fram och tillbaka, tills dess att det är dags att plocka upp sjalkroppens maskor.

3. Lyft första maskan på varje varv, sticka 2 rätt. Vänd och upprepa tills dess att du har 1 lyft maska mer än vad du ska plocka upp maskor för kroppen. I det här fallet ska 7 maskor plockas upp, alltså stickar jag tills jag har 8 lyfta maskor i ena kanten.

4. När det är dags att plocka upp maskorna vänder man inte på stickningen, utan tippar den istället 90 grader och behåller stickan med det just stickade varvet i höger hand. Hoppa över den första lyfta maskan, och plocka sedan upp en maska i varje lyft maska. När alla maskor är upplockade kvarstår bara att sticka de 3 maskor som fram till nu vilat på kabeln. Dra fram dem till vänster sticka och sticka dem i bakre maskbågen för att vrida dem rätt. 13 maskor på stickan (3 kantmaskor, 3 m, 1 mittmaska, 3 m, 3 kantmaskor)

Nu är sjalens uppläggning och förberedelse klar.

5. Vänd på stickningen, lyft första maskan, sticka 2 rätt, sticka resten av maskorna avigt fram till de 3 kantmaskorna, sticka dem rätt.Nästa varv: sticka första mönstervarvet.

Men spetskanten. Jisses. Hur ser en spetskant ut? Ska man fortsätta att öka? Ska man minska? Hur mycket kan man norpa från andra (gratis)mönster utan att det är plagiat? “Verkshöjd” tänker jag förhoppningsfullt men tveksamt, och drar mig till minnes universitetskollegans genomgång om upphovsrätt och citering utan att känna mig mycket klokare eller säkrare.

Men det gick. Det tog åtskilliga timmar, och det blev knappast särskilt spännande eller revolutionerande. Men nu ligger ett stycke provlapp till spetskant och blockar, och jo då, det blir en typiskt spetsig sjalkant. Den rusiga känslan av framgång ligger i att lyckas få ihop något på egen hand och dessutom få ned det i ett läsbart diagram, även om det redan finns tusentals liknande eller likadana mönster; även om det här är ett hopplock av gigantsjalarna i stickvärlden och ett resultat av andras sinnrika idéer och lösningar.

Nu ska sjalen stickas (hej flygresa) och sedan blir det förhoppningsvis ett mönster av detta.

Lyckades inte. Gav upp för kvällen. Trodde mig ha kommit på en lösning. Gick och lade mig. Insåg att jag kanske inte var den första som försökt mig på något liknande. Sökte på Ravelry. Hittade Kiri. Som jag sett åtskilliga gånger. Blev smått less på den bortslösade timmen, och besviken över att någon redan löst problemet åt mig. Hade varit kul att på egen hand klura ut en lösning.

Nu får vi se. Funderar på att ändå göra löven lite större, och avsluta med en spetskant på en lövsjal i Knitted Lace of Estonia. Eller så blir det något helt annat.

Vid ett besök hos Dödergöks blogg häromdagen ramlade jag på nytt mönster av henne; ett par vantar i Lett-lopi. Eftersom jag har fyra nystan Lett-lopi, i rött och ljust grönt som jag inte riktigt vetat vad det ska bli av började jag helt oväntat på ett par häromkvällen. Tanken är att garnlagret, i dessa sällskap säkerligen inte särskilt stort, ska krympa lite.

Ack ja. Inte-köpa-mer-garn-löftet; stickarnas motsvarighet till resten av världens nyårslöften om ett bättre, sundare, mer fullkomligt leverne. Varpå omgivningen håller masken och ler uppmuntrande men mentalt lägger huvudet på sned och tittar medlidsamt på den stackars naivt hoppfulla stickaren och tänker “men visst vännen, det kommer säkert gå bra detta. Sticka från garnkorgen du, så får vi se hur många veckor det tar innan du står där i garnbutiken och försöker hitta ursäkter för att du just plockat på dig tre nystan i något särskilt mjukt material.”

Fördelen med att plocka ur lagret är att det kommer oväntade kombinationer; knallgrönt och rött är inget jag skulle kombinerat om jag stått där i affären, men det blir riktigt snyggt ihop då det röda dämpar det lysande i det gröna. Och att vara utlämnad till entrådigt mörkgrått från Kinna (en spetssjal som resestickning under fältarbetsresan till Kanarieöarna i februari?), och femhundra gram entrådigt gotlandsgarn. En kofta? En storstorstor sjal? Eller en sådan? (skulle bara vara så rädd att svettas och deoderanta sönder den.