Portugalgarn

Doppio-muddarna repades bryskt upp, eftersom jag insåg att de bara skulle hasa ner, eftersom de saknade resår. garnet ser nu ut som snabbnudlar – lockigt och krulligt. Nytt projekt: Arden, med resår på baksidan och en fläta på ovansidan. Det kommer bli en del minskningar i resåren för att mudden inte ska bli för vid framåt handleden.

Förra helgen var jag i den portugisiska staden Porto; en fantastiskt vacker med deprimerande sliten stad, där hus med spektakulära kakelfasader visade sig sakna både tak och våningar. På ett stort torg råkade jag ramla på en garnbutik, med en bedårande liten herre som såg ut att vara över 80, med stora glasögon och pigga ögon. Jag försökte inte ens formulera en mening med ett års spanska i bagaget, utan satsade på ett stort leende och att respektfullt och ömt klappa garnet i hyllorna. Det blev tre härvor Elis, rostrött ullgarn, för runt 120 sek. Inte illa!

Annars rullar det på med stickning: den grå polon, små virkade rutor och så ett litet hemligt presentprojekt. Men den där riktiga gnistan saknas. Kanske behöver en stickterapeut? Lägga mig på soffan och prata om inspiration, ull, färger och sticktid…

19 månader…

…senare är de tvåändsstickade halvvantarna, med mönster från Berit Westmans ”Tvåändsstickning” klara, med krusmönster från Mamma P:s blogg, vars alster alltid får mig att vilja sticka och fota mer, vackrare och tvåändigare. Nu tog väl stickningen knappast 19 månader, vi snackar låååånga perioder av UFO-dvala här. Nu har den legat i träda i minst ett halvår, efter att ha satt tummaskorna på en hållare. Ironiskt nog kvarstod kanske två-tre timmars jobb när jag väl tog tag i den i veckan…

Jag ska plocka fram maken ur gömmorna och fästa trådar. Allt vad stickning heter ligger nu gömt i diverse lådor eftersom en garnglad pudel är på helgbesök. Den första avmaskningen på den här andra halvvanten blev för lös; kanten rullade sig utåt. Nu misstänker jag att den efter ett nytt försök är lite för tight, i jämförelse med den första vanten. Kanske blir det ett till försök innan den är helt klar.

Jag som trodde att grå stickning skulle vara trist. Polotröjan i grå slätstickning flyter på; om bara några varv är det dags att låta bakstycket vila för att sticka framstycket, och sedan minska är ärmarna simultant. Bortsett från några vita inslag i garnet är det en vacker grafitgrå ton, och jag hoppas att mottagaren ska vara varm i den, svala sommarkvällar i torpet.

 

 

Dessa tog inga 19 månader att avsluta. På en vecka ungefär var de klara, Doppio gauntlets ur Knitalong. Med stickor 5 och Maxima från Manos del Uruguay gick det i ett huj. Sen blev det klurigare. De ska snöras ihop, och när jag använde olika garnsorter blev resultatet att de såg ut att vara hämtade ur ett riktigt dåligt avsnitt av Xena – krigarprinsessan. Till sist blev det satinband i grönblått, som visade sig bli desto snyggare med mycket svårare att fästa. Mattssons band på Kungsgatan hade precis två meter kvar av den här färgen, och även om det var vad jag hade räknat med skulle gå åt tänkte jag inte på fästmånen. I värsta fall kan bandändarna petas in under mudden. Vad värre är: de sitter inte så bra och glider ner. Här finns ingen resår som håller dem uppe. Hur snygga dom än är funderar jag på att – eftersom garnet nu är så dyrt – repa upp och göra om. I så fall blir det ett liknande mönster, men stickat runt och med resår på undersidan av armen istället för Tolkien/Hercules/Xena/valfri-fantasy-fan-snörning som fästanordning. Det gäller bara att garnet inte tar för stor skada av att repas upp och bearbetas igen.

I sadeln

Nej, jag har inte slutat sticka. Däremot insåg jag att något måste ändras. Inte särskilt radikalt, kanske, men den offensiva strategin innebar ett besök hos Happy Color på Stora Nygatan i Stockholm för lite inspiration och en väg ut ur grågarnsträsket som jag hittills trivts i men som nu alltså börjar känna en smula trist. Annorlunda och rolig stick- och vävbutik, men kvaliteter som jag kanske inte blir jätteförtjust i. Färgerna är det däremot inget fel på! Jag fastnade för en hektohärva Manos del Uruguay Maxima i blågrå toner, som nu en vecka senare har hunnit bli ett par Doppio Gauntlets som är blockade och väntar på att snöras ihop.

Jag är ju inte så förtjust i flerfärgade garn. De är vackra när man ser dem som härvor och nystan, Även när jag la upp maskorna bildade de en rad öglor på stickan som mjukt växlar mellan olika havsliknande toner. Men när man väl stickar med dem ser det mest kamoflagefärgat ut, som en mardröm från 80-talet. Lite så blev även detta, på den slätstickade avigsidan. De aviga maskorna som omger rätsidans fläta däremot, gör att det ser lite mindre flammigt ut. Skulle jag göra om dem skulle jag växla mellan nystanets ändar, för att motverka de rätt kompakta färgfälten.

Kul med annorlunda färger. Nu är frågan vad man gör med resterande 1/3 svindyrt Manos-garn?

Upp-i-sticksadeln-igen-promenaden fortsatte till Yllet, som dessvärre stänger Stockholmsbutiken i vår. En familjemedlem suktar efter den slätstickade polotröja som de sålde en gång i tiden, och som varit min favorittröja i snart tio år. Inte längre i sortiment, så vad gör man?

Jo, okej, grått ullgarn kanske räknas som, eh, grått garn, men nu är det till en av de allra närmaste, dessutom som tack för en tjänst. Många timmars slätstickning väntar, så det kanske inte är något som lyfter stickintresset, men det blir perfekt tv-stickning. (Tv-stickningen har annars medfört en demensliknande relation till rörliga bilder. Det värsta var när sambon påpekade att mitt filmförslag för kvällen inte var helt lyckat eftersom vi sett just den filmen två veckor tidigare. Ska det stickas framför tv:n får det bli eeeenkla projekt…) Utmaningen kommer ligga i att arbeta om mönstrets ärmminskningar så att de påminner mer om förebilden. Den här gången ska fram- och bakstycket bli lika stora, och maskas av med three needle bind off. En brist i stickmönster tycker jag är besattheten vid centimeter, framför varv. Vis av erfarenheten från Beatnik  ska de två delarna den här gången banne mig sluta på samma varv, och därför måste minskningarna för hals och nacke planeras i förväg. Vid ärmminskningarna börjar lite hjärngympa, alltså, men tills dess är det raksträcka.

Som ett led i slita-kasta-stickningen-i-väggen-terapin har det också inhandlats ullnålar. Ni vet, rätt tjocka, grå nålar som istället för ögon har öglor i plast genom vilka garnet träs. Enklare och bättre för blodtrycket. Och trevligare för omgivningen… Kanske går det att få liv i sticklusten, trots allt.

 

Twist and shout

Detta bildspel kräver JavaScript.

Join in the round, being careful not to twist. Anvisningen har något poetiskt över sig; en etablerad formel som alltid återkommer i mönster för projekt som stickas runt. Samtidigt något ödesmättat; blir det fel här finns ingen återvändo, inget sätt att åtgärda problemet. Det är totalfroggning som gäller, oavsett hur många timmars arbete som ligger bakom. Den enda möjliga räddningen är att göra om det till en moebiusversion av något, som en sjal eller löspolokrage.

Jävla. Skit. En 80 cm rundsticka och 396 upplagda maskor. Jag räknade om, och räknade om igen för att det skulle stämma. Snurrade och snurrade på den ihoptryckta massan maskor på kabeln innan jag började sticka runt. Det hjälpte inte. Vesper är fullständigt totalkörd. Jag hann sticka nästan alla de korta varv (som ändå är tämligen långa för att vara korta varv) som ser till att nacken blir högre i ryggen än fram, innan jag igår kväll insåg mitt misstag. Till slut kastade jag, bokstavligen, iväg stickningen som hamnade bakom fåtöljen, där den legat under natten.

Och det var lite som att nåt gick sönder i mig. Det här är inte roligt längre. Jag som älskat att sticka i flera år, och som liknande det med knark för någon vecka sedan, vet inte om jag vill fortsätta längre. Det blir bara fel hela tiden, något jag blir plågsamt medveten om då bloggens inlägg mest verkar vara en outsinlig klagosång. Garn och gnäll, vore kanske en mer lämplig titel. Det är som att det blivit en plikt, rutinartat och oinspirerat. I grått garn. Eller grönt garn. Problemet är att jag älskar grått. Och grönt. När jag stickat i mer skarpa färger är det saker jag inte like gärna använder, just för att de avviker från min vanliga färgskala. Men det är rätt trist att sticka i.

Kanske är det för att det inte är det enda som är lite motigt nu, att stickdepressionen är en överreaktion för att lite för många saker inte är under kontroll för tillfället.

Kanske är det för att jag envisas med att sticka ur mitt rätt trista garnlager och därför börjar på projekt som passar garntillgången, istället för att välja vackert garn efter roliga projekt. Miasticks inlägg påminde mig om att det finns något som heter garnglädje, något jag mitt dumsnåla h-e lyckats glömma.

Även om sambon hade svårt att hålla sig för skratt igår kväll när jag luftade min idé om att helt sonika sluta sticka, är det känslan som dominerar, just nu. För stickglädjen är väldigt, väldigt långt borta.

Därför

Varför det inte blir någon Syfestival i år? Read my stash.

Okej, för att vara i stickvärlden är det här väl ingenting, men för mig är det mer än nog. Att döma av garnlagret är jag dessutom en fena på att köpa ett eller två nystan, som det sedan inte blir något av. Det mesta är dessutom rester.

Av allt i lådorna är det ett turkost bomullsgarn, ett rätt fult grönt virkgarn och den fina entrådiga gotländska ullen som det finns tillräckligt av för att göra något rejält av. Eftersom jag stickade en Buttercup i första halvan av bomullen kanske det är lämpligt med systern Vesper för återstoden?

Det är lustigt vilket minne man ändå har, trots att de flesta nystanen förlorat sina etiketter. Det går att knyta de flesta till ett projekt. Och när man tvivlar – vilken tillgång Ravelry med de tidigare projekten, när man behöver påminna sig om vilket garn det kan tänkas vara.

Och så det stickhjälpmedel som alltid ligger undanplockat. Skulle kunna ge upphov till generande missförstånd om någon besökare fick syn på det. Men det är en muddblockare, svarvad av pappa efter mitt handledsmått och med spetsig topp för att smidigt kunna dra på pulsvärmaren. Vanligtvis inslagen i plastfolie för att muddens väta inte ska få den att svälla (oj då, det blev fullt av double entendres där… vänligen bortse från dessa. Ibland är en muddblockare bara en muddblockare, som Freud skulle ha sagt (om han stickade. Vilket han nog inte gjorde.)).

 

Flygflyt

Jo då, både virknålen i metall på 2 mm och rundstickan i trä och plast klarade sig igenom säkerhetskontrollen på både ut- och hemresa. Men särskilt mycket stickat blev det inte. Paniskt rädd för sysslolöshet i ensamheten utomlands hade jag med mig en sjalstickning [läs: snuttefilt], ett virkprojekt och tre böcker.

Men om  jag trodde att jag skulle ha svårt att fylla dagarna under arbetsveckan på chartermålet trodde jag fel. Det blev inte en maska stickad förrän på hemresedagen, dessförinnan var jag så slut i kropp och huvud att jag inte orkade ens tänka på stickning. Men så, i onsdags förmiddag, efter utcheckning och innan transfern skulle gå, slog jag mig ner på en uteservering med stickning och en kaffe. Och det är då jag blir lite orolig. När jag stickar den första maskan på en vecka, och en känsla av välbefinnande sprider sig i hela kroppen. Jag, som aldrig provat droger (och det skriver jag inte bara för att min kära svärmor och hulda moder sedan några veckor känner till den här bloggens existens), får en oroväckande känsla av att det är nåt i den här stilen som man erfar vid abstinens. För j-ar vad skönt det är att sticka!

 

Som alltid går det ruskigt fort att sticka de första delarna av en trekantssjal. Det här är resultatet av mitt första försök till ett ”eget” sjalmönster (i den mån en sjal starkt inspirerad av Harunis spetskant kan vara ”egen”). Därför får också sjalen namnet ”Hommage”. I entrådigt Kinnagarn, inhandlat i Göteborg på Strikk i somras, stickor 3,5.

 

Den enkla virknålen fick följa med i handbagaget – konfiskerade den fick de väl slänga den, tänkte jag – medan den nyinköpta ergonomiska virknålen låg tryggt nerpackad i den incheckade väskan. Skaftet är inte så mjukt, men gör att jag håller virknålen på ett helt annat sätt, och ger inte gropar i fingrarna som smala nålar gör. Vilket väl är en fördel om man nu ska få till ett fyrtiotal rutor, inspirerade av mormors överkast. Frågan är hur man bäst monterar dem; är inte så förtjust i smygmasksvirkade filtar eftersom det blir små åsar eller kanter mellan varje rad. Hur gör man då?

Kändis

Är i Las Palmas, liksom halva Sverige. Det gör att man förr eller senare stöter på någon man känner. Som bäddkoftan ur Hammerskog/Vincents ”Sticka mera”, till exempel. Ytterligare en bland vänner vi känner.