Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Gör om mig

När jag såg Mamma P:s Swallowtail visste jag vad som behövde göras, och insåg slutgiltigt hur sorgligt liten och därför oanvänd min egen är:

Denna sorgliga version av sagda sjal behöver en rejäl makeover och därför pågår i skrivande stund brutalblockning på vardagsrumsgolvet. Vill man vara fin får man lida pin, och svalfröken får därför finna sig i sträckbänken.

Den ser redan skirare ut, och har växt med ca 15 cm på längden och bredden. Inte så stor som jag skulle vilja ha den, men då hade det nog krävts både större stickor och några till upprepningar av mönstret. Nu återstår att se vad som hänt efter tork och när voodoonålarna avlägsnats.

Read Full Post »

Woops! Jag kan ha uttryckt mig lite slarvigt. Jag arbetar på en avhandling om bloggar, men inte om stickbloggar. Däremot har jag tidigare skrivit en masteruppsats i etnologi om stickbloggar, som blev klar förra vårterminen.

En plågsam konsekvens av att under 2008-2010 ha suttit och läst stickbloggar är att man blir smått beroende både av stickning och stickbloggar. Så då vill jag ju inte vara sämre än att jag startar en själv. (Inte för att det behövs ytterligare en, men…)

Men kom gärna med tankar och reflektioner om stickbloggar och bloggar i allmänhet!

Read Full Post »

Citrus

Det blev inte mycket garn handlat på Syfestivalen i lördags, även om min sambo gick bredvid och ivrigt hejade på mig att konsumera mer garn. Han har en skruv lös, den pojken. Men lite isländskt blev det, två nystan Lodband och två vinröda Lett-lopi. Det gröna Lodband var så förföriskt vårgrönt att det fick bli en citrusfrukt redan under söndagen.

Perfekt tv-stickning! Slätstickning med enstaka minsknings- och ökningsvarv för att få till cirkelformen och volangeffekterna.

Read Full Post »

…den där stickhitler. Det är lite lustigt, detta. Varför stickar man, och hur? Ska inte detta vara lustfyllt? Varför då den lutherska känslan av plikt? hur gör man då när man upptäcker att ett projekt man kanske inte var så förtjust i från början dessutom blivit lite tossigt?

Tvåfärgad, ”stranded” stickning är inte min bästa OS-gen. Tidigare har det ofta blivit för hårt stickat. Inser nu att jag överkompenserat med vante nr två och stickat alldeles för löst. Den är därför en hel del större än nummer ett, och mönstret ser dessutom annorlunda ut. Så vad göra? Ge upp och erkänna att det blir så här när man bestämmer sig för att bestämma sig, istället för att erkänna att det nog var en sån här jag ville sticka hela tiden?

Sticka klart nåt jag ändå inte är nöjd med?

Ge upp och strunta i vantar till nästa istid inleds i november 2011?

Äta choklad och tänka på att det är fredag?

 

Kul då med nytt hopp:

Visst kan det bli en buttercup, detta? Har tidigare insett att det är dags att börja sticka fler större projekt som tar lite längre tid. Det finns en gräns för hur många muddar en frusen flicka rimligen kan behöva.

 

 

 

And  now for something completely different:

meta-, förled som anger att t.ex. en vetenskaplig verksamhet eller en konstskapelse har sig själv eller den egna vetenskapsgrenen respektive konstarten som objekt.

Meta. Att prata om det man pratar om. Som att studera stickbloggar och sen börja försöka stickblogga själv. Klokt? Den som lever får se.

Grotescos version av meta: http://www.youtube.com/watch?v=W9F4GSOnxk4

 

 

Read Full Post »

Tyskt garn och buttercup

Lidl säljer superbilligt bomullgarn, Lima, för 49 kr/200 g. Det bidde fyra förpackningar, och 2000 m petrolblått garn. Jag har tidigare stickat sockor i ett sockgarn från dem, Treviso, och det var ingen hit. Det delade sig, och slant ständigt av stickorna. Hoppas mer på detta, särskilt som jag insåg att det skulle passa bra till den där Buttercupen jag så länge gått och tänkt på.

Dessutom lämpligt med tyskt garn, med tanke på Stickhitler

Read Full Post »

”Nu stickar du klart vantarna, och det innan det blir vår, annars får du inte börja sticka på Beatniks framstycke!” morrar stickdjävulen i örat på mig. Jag misstänker skarpt att denne dominante del av min stickhjärna har vattenkammad sidbena och liten, fyrkantig mustasch under nosen.

”Nej! Nej!” skriker jag, trots att det är lönlöst. ”Jag vill inte!”

Stickhitlers något mildare hjälpreda har sett för mycket på amerikanska polisfilmer och bestämmer sig för good cop/bad cop-taktiken. Hon lägger huvudet på sned och tittar vänligt på mig och säger med ljuv stämma:

”Men förstår du inte att det är bättre, mer förnuftigt om du stickar klart vantarna först, hmmm, innan det blir för varmt för… vantar?”

”Jo, jo det förtår jag ju.” Säger jag och vill vara till lags.  ”Men tröjan är mycket…”

”Mycket vadå?”

”r o l i g a r e…” viskar jag skamset.

Stickhitler lägger armarna i kors där han står i hörnet och muttrar något om att man minsann inte stickar för att det är roligt, och att effektivitet (det är han ju trots allt känd för) är en dygd. Hjälpredan försöker trösta:

”Men om du börjar på Beatnik måste du sticka 20 varv vriden resår först, och det avskyr du ju. Det är väl inte särskilt roligt, va? Så då kan du ju lika gärna sticka klart vantarna, som ju blir så fina. Eller, ja, helt ok i alla fall.”

Efter flera timmar släppte de ut mig ur förhörsrummet, efter att de tvingat mig att skriva på ett kontrakt där jag dyrt och heligt lovar att sticka klart vante nummer två, sticka två tummar och fästa alla trådar innan jag ens börjar fundera på att lägga upp maskor för framstycket. *?!´#¤% stickfascister…

Read Full Post »

Bloggens underrubrik ”stickning och avhandling” kommer sig av att jag arbetar med en studie av bloggar. Det var därför läge att försöka sig på bloggandet själv för att försöka förstå hur det funkar, tekniskt och socialt.

Jag har tidigare skrivit en masteruppsats om stickbloggar (och lärde mig sticka på köpet) och ska nu på lördag hålla ett föredrag i anslutning till Sticka!s årsmöte och prata lite om vad stickbloggarna kan göra för vår förståelse av handarbetet, från garn till bloggtext.

Den här bloggen är nystartad och har ännu inte särskilt många läsare, men om någon som ser detta ska till årsmötet och har synpunkter eller önskemål på vad jag kan ta upp får man gärna höra av sig.

Read Full Post »

jaså gult



Jaha, är det en gul kofta jag måste sticka? Se så mycket man kan få veta när man tittar på På spåret, och kameran sveper över publiken. Gult alltså. Men vilken kofta?

Read Full Post »

Underbart!

Det blir stickhelg med tvåändsstickning och Dödergök i Rättvik i april!  Första stickresan för min del, så oförskämt roligt!

Read Full Post »

En dag i somras skyndade jag längs Vasagatan här i Stockholm för att träffa en vän. Mitt på ett övergångsställe ser jag en tjej komma gående, och mitt hjärta hoppar bokstavligen till. Kan det vara? Jo, men det är ju! Laminaria! I ett underbart grönt garn, mycket mycket finare än mitt eget, i och för sig fina, enkla entrådiga ofärgade.

Skulle jag stoppa henne? Och säga vad? Överfalla en vilt främmande tjej och börja rabbla om hemstickade sjalar, Knitty och garn? Tänk om hon fått den i present och inte alls stickat den själv? Nä, kanske inte. Dessutom väntar min bekant på mig några meter bort, stressad. Och vi är mitt i en livligt trafikerad gata. Jag måste låta henne gå, med Laminaria runt axlarna. Jag får aldrig veta vilket garn det var.

I höstas stod jag vid Gullmarsplan och väntade på 4:ans buss för att åka över till Söder. En mamma med barnvagn pysslar med sin unge. Runt axlarna har hon en beige sjal. Det ringer en klocka i bakhuvudet och jag börjar febrilt fundera på vilken det kan vara. Inte förrän vi klivit  på bussen och jag – med avsikt – satt mig bakom henne för att skamlöst fortsätta stirra ser jag den liljekonvaljliknande spetskanten. Swallowtail! Fina, fina Swallowtail. Hennes verkar vara hutlöst mycket större än min egen, i fint Malabrigo lace, men i trista färgen vitt och alldeles för liten. Det bidde mer en snusnäsduk än en sjal.

Vad ska jag göra? Är det ok att  knacka en främmande småbarnsmamma på bussen för att förhöra henne om hennes stickvanor? ”Jo, hej, det är så att jag suttit här och stirrat på dig i fem minuter nu, och jag måste bara fråga, är det du som har stickat den där sjalen? Visst är det en Swallowtail? För jag är en smått besatt stickstalker som numera tittar mera på folks stickade plagg än deras ansikten, och nu undrar jag om du möjligen är lika knäpp?” Jag klev av bussen utan att ha trakasserat den stackars människan.

Så i förra veckan var det elfel i tunnelbanan, och sträckan från Slussen som vanligen bara tar några minuter tog en kvart. Det var trångt, och varje gång tunnelbanetåget bromsade till for vi passagerare in i varandra. Bredvid mig står en tjej som ser lika irriterad ut som jag gör. Hon rättar till sin halvvante i rosa garn. Nämen! Det där skulle ju kunna vara en Fetching, eller hur, med flätkorsningarna högst upp. Helt otroligt är det inte, enligt Ravelry har över 17 000 versioner stickats. Hmmm… Vi står fastlåsta mitt i en tunnel, mitt i en irriterad klunga av rusningstidsresenärer och hon såg inte ut att vara på humör för att jag skulle börja gnugga mig mot henne och utbyta sticktips. Inte för att jag själv stickat Fetching, istället har det fått bli två versioner av maken Dashing, till pappas frusna händer. Den senaste, i julas, fick ett eget flätmönster. Men det kanske hon inte bryr sig om? Nä, det fick vara. Hon fick också gå, ostörd och irriterad över lokaltrafikens helvete.

Det är alltså som att möta gamla vänner i staden när jag plötsligt ser dessa stickade plagg. Vänner som framkallar för omgivningen lätt besvärande reaktioner hos undertecknad… Sa jag förresten att jag såg en tjej i en Pomatomus-mössa på T-Centralen häromveckan?…

Read Full Post »

Older Posts »