Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

jaså gult



Jaha, är det en gul kofta jag måste sticka? Se så mycket man kan få veta när man tittar på På spåret, och kameran sveper över publiken. Gult alltså. Men vilken kofta?

Annonser

Read Full Post »

Underbart!

Det blir stickhelg med tvåändsstickning och Dödergök i Rättvik i april!  Första stickresan för min del, så oförskämt roligt!

Read Full Post »

En dag i somras skyndade jag längs Vasagatan här i Stockholm för att träffa en vän. Mitt på ett övergångsställe ser jag en tjej komma gående, och mitt hjärta hoppar bokstavligen till. Kan det vara? Jo, men det är ju! Laminaria! I ett underbart grönt garn, mycket mycket finare än mitt eget, i och för sig fina, enkla entrådiga ofärgade.

Skulle jag stoppa henne? Och säga vad? Överfalla en vilt främmande tjej och börja rabbla om hemstickade sjalar, Knitty och garn? Tänk om hon fått den i present och inte alls stickat den själv? Nä, kanske inte. Dessutom väntar min bekant på mig några meter bort, stressad. Och vi är mitt i en livligt trafikerad gata. Jag måste låta henne gå, med Laminaria runt axlarna. Jag får aldrig veta vilket garn det var.

I höstas stod jag vid Gullmarsplan och väntade på 4:ans buss för att åka över till Söder. En mamma med barnvagn pysslar med sin unge. Runt axlarna har hon en beige sjal. Det ringer en klocka i bakhuvudet och jag börjar febrilt fundera på vilken det kan vara. Inte förrän vi klivit  på bussen och jag – med avsikt – satt mig bakom henne för att skamlöst fortsätta stirra ser jag den liljekonvaljliknande spetskanten. Swallowtail! Fina, fina Swallowtail. Hennes verkar vara hutlöst mycket större än min egen, i fint Malabrigo lace, men i trista färgen vitt och alldeles för liten. Det bidde mer en snusnäsduk än en sjal.

Vad ska jag göra? Är det ok att  knacka en främmande småbarnsmamma på bussen för att förhöra henne om hennes stickvanor? ”Jo, hej, det är så att jag suttit här och stirrat på dig i fem minuter nu, och jag måste bara fråga, är det du som har stickat den där sjalen? Visst är det en Swallowtail? För jag är en smått besatt stickstalker som numera tittar mera på folks stickade plagg än deras ansikten, och nu undrar jag om du möjligen är lika knäpp?” Jag klev av bussen utan att ha trakasserat den stackars människan.

Så i förra veckan var det elfel i tunnelbanan, och sträckan från Slussen som vanligen bara tar några minuter tog en kvart. Det var trångt, och varje gång tunnelbanetåget bromsade till for vi passagerare in i varandra. Bredvid mig står en tjej som ser lika irriterad ut som jag gör. Hon rättar till sin halvvante i rosa garn. Nämen! Det där skulle ju kunna vara en Fetching, eller hur, med flätkorsningarna högst upp. Helt otroligt är det inte, enligt Ravelry har över 17 000 versioner stickats. Hmmm… Vi står fastlåsta mitt i en tunnel, mitt i en irriterad klunga av rusningstidsresenärer och hon såg inte ut att vara på humör för att jag skulle börja gnugga mig mot henne och utbyta sticktips. Inte för att jag själv stickat Fetching, istället har det fått bli två versioner av maken Dashing, till pappas frusna händer. Den senaste, i julas, fick ett eget flätmönster. Men det kanske hon inte bryr sig om? Nä, det fick vara. Hon fick också gå, ostörd och irriterad över lokaltrafikens helvete.

Det är alltså som att möta gamla vänner i staden när jag plötsligt ser dessa stickade plagg. Vänner som framkallar för omgivningen lätt besvärande reaktioner hos undertecknad… Sa jag förresten att jag såg en tjej i en Pomatomus-mössa på T-Centralen häromveckan?…

Read Full Post »

Medlem i Sticka!? Kom i så fall till årsmötet den 19 februari och lyssna på mitt föredrag om stickbloggar, baserat på ett examensarbete i etnologi. Extra roligt är det när man kan släppa alla akademiska perspektiv på handarbete och kommunikation och bara tacksamt älska, älska, älska stickbloggarnas råd och tips!

Igår kväll när jag just skulle börja maska av för ärmarna på Beatniks bakstycke, insåg jag att det blivit fel. Igen. Och den här gången så det smiskade till i kaklet.

Två rader med flätor har vritdits åt fel håll. Runt 24 varv behöver repas upp för att rätt till sex fel fördelat på två varv.  Eller?

Det är inte bara det att det tar tid att sticka om. Jag är inget vidare på att repa upp och sedan plocka upp de lösa maskorna igen utan att orsaka fler fel – särskilt inte när alla räta varv innehåller mängder med flätkorsningar. Det kändes som ett väl järvt projekt att tappa ett tjugotal maskor 24 varv för att sen försöka plocka upp dem rätt. Finns det ingen annan lösning?

Kunde det inte gå att ”virka” nya maskor över den felaktiga korsningen för att maskera felet istället? Innan jag massakrerade tröjan såg jag mig om, och voila! Underbara, ljuvliga, generösa Yarn Harlot erbjuder två lösningar; att som sagt tappa den felaktiga flätan och plocka upp den rätt, eller ”voodoometoden”: brodera nya maskor över korsningen, fuska.

Det fick bli en kombination av de två lösningarna. Felet 24 varv ner fick snyggas till så gott det nu gick, genom att lära mig att sy ”back stitch” och sedan duplicate stitch:

Den vinner kanske inga skönhetstävlingar. Men den har gått från akut kris till ”ok då, det duger” på en halvtimme.

Den andra lösningen tog lite mer tid, men ser också något bättre ut:

 

Underbara, fantastiska Internet och stickbloggare. 2006 satt Yarn Harlot och stickade en swatch enkom för att kunna visa hur man löser ett problem. 2011 besparar det mig en hel del blod, svett och tårar.

Tack och lov för att det är bakstycket. Till framstycket har jag lärt mig några läxor. Stickar jag för snabbt blir det fel. Tar jag för givet att jag kan mönstret blir det fel. Koncentrerar jag mig inte, just det, det blir fel. Läxa nummer två: allt behöver inte vara perfekt, hur irriterande det än är när det inte blir det.

(Inget av fotografierna lyckas fånga garnets färg, oavsett ljussättning…)

Read Full Post »

Hej vad det går!

Det här är riktigt rolig stickning. Så rolig att hela ”Män som hatar kvinnor” i ljudboksformat är genomlyssnad. Dags  för uppföljaren, tror jag.

Dessutom är jag i verkligt behov av en tröja. Har bara stickat koftor förut, och de varma köpetröjor som jag har haft i garderoben är så slitna och sjaviga att de till sist åkt ut.

Enda nackdelen är att Beatnik tar fokus från de nu rätt trista vantarna. De får väl bli klara lagom till nästa vinter istället. Sen måste jag ju sticka en sådan här sötnos till den hundälskande sambon, också…

Jag skulle vilja sticka något boleroliknande också. Har funderat på denna shoulderette men skulle i så fall vilja byta ut spetsmönstret. Något i svart, entrådigt garn, lagom att täcka axlarna med…

Read Full Post »

Fel? Igen?

Men jag skulle ju inte göra fler misstag? Och ändå har jag mätt från där resåren slutar och mönstret börjar när jag placerat intagningarna för midjan, och nu ökningarna – istället för att räkna från uppläggningsvarvet. Vi får se hur resultatet blir. I bästa fall innebär de extra sex centimeterna att den inte blir för liten och glider upp i midjan… i värsta fall stickar jag en klänning snarare än en tröja….

Read Full Post »

« Newer Posts