Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Vad kan vara bättre en midsommarafton när lunchen är förberedd och sambon på väg hem med gästerna för dagen än att sitta en stund och pusta ut med en tvåändsstickning och drömma om kommande projekt och deras krusmönster?

Av Beatnik blev det 3,5 härvor Cascade 220 Wool kvar – för lite för att göra en tröja; för mycket för småprojekt. Det får därför bli ett kuddfodral med olika flätmönster över 100 maskor. Tanken är att sida nummer två också ska ha den keltiska flätan i mitten, med en mindre flätor på var sida, och sk XO-flätor mot kanten.

Flätmönstren är ur Hammarskog och Vincents Sticka mera. Mönstret till den keltiska flätan innehåller över 20 fel! Det absolut mest skrattretande är att två av flätkorsningarna uppges som 3 över 1; dvs att man ska sticka 3 r över 1 a maska. Sen kan vem som helst se av bilden att det överhuvudtaget inte finns några delar av flätan med 3 r maskor bredvid varandra, liksom att en sådan fläta skulle resultera i en ensam rät maska över eftersom man utgår från grupper av 4 r. Under all kritik att ta betalt för en bok och sedan ha så många fel i en stickbeskrivning!

 

 

Annonser

Read Full Post »

I bakgrunden

Detta bildspel kräver JavaScript.

I höst blir det flytt till ny lägenhet. Förhoppningsvis kommer det att resultera i ett nytt köksbord. Det kanske inte är något att ta upp i förhandlingen på möbelvaruhuset, men jag skulle önska en slät, enfärgad och ljus yta som stickprojekt gör sig bra mot. Det är helt hopplöst att försöka ta hyfsat snygga fotografier mot min lägenhets och mina möblers murriga och skiftande bords- golv- och mattytor. Men det får bli min dolda agenda…

Read Full Post »

Att ge

”Bara hon inte tror att du stöter på henne.” Min sambo upplyser mig om att det kan vara besvärande att få hemstickade presenter. ”De är lite svåra att återgälda.” Men? Min kollega använder muddar varje dag för att underlätta ledproblem. Sen jag träffade henne första gången har jag velat sticka ett par till henne. Till och med jag fattade dock att det kan upplevas som lite framfusigt att efter 24 timmars bekantskap köra upp ett par halvvantar under nosen på mottagaren. Men nu ska hon i höst flytta utomlands för ett halvår och då ska väl tösen för tusan ha ett par varma muddar med sig? Nu kan det väl vara läge att ge bort ett par muddar?! Tydligen inte. Sambon tror att hon ska tolka det som att jag försöker ragga upp henne. Det kanske inte riktigt var det budskap jag ville förmedla. (Det budskapet är snarare ”Jagkommersaknadig/hoppasdufårdetbra/setillattduintefryser”).

Men han har en poäng. Ett hemstickat föremål är något speciellt att ge bort. Lite för speciellt. För jag vet ju själv hur litet eller mycket arbete det ligger bakom något stickat, hur mycket jag uppskattar arbetet, att jag inte bara kan sticka till mig själv om jag inte vill drunkna i muddar och sjalar.

Jag lärde mig sticka för tjugo år sedan, och under många år kunde jag endast aviga och räta. Varje år blev det åtminstone en ribbad halsduk eller en kudde i mosstickning. Sedan, för fyra år sedan, lärde min syster mig att öka en maska i kanten. Plötsligt kunde jag sticka en rätstickad trekantssjal. Min syster gav mig avlagda virknålar och stickor, och en slant för att köpa en stickbok.

Det blev Sys Fredens Börja sticka, en liten bok med enkla mönster för nybörjare. Jag provade att virka ett musselmönster och insåg att det ju inte var så svårt. Ett gratismönster på nätet till en virkad sjal med spindelmönster blev beviset att det går att lära sig nya saker, att det inte är så svårt som det ser ut, och att man snabbt kan få fram de mest invecklade mönster.

Så en dag i augusti stegade jag in på Yllet i Visby. I tio år hade jag suktat efter en stor och mjuk sjal. Den kostade nästan en tusenlapp – en svindlande summa för en gymnasieelev och senare student. År efter år stod jag i butiken vid varje Gotlandsbesök och strök över sjalen med handen. Min generösa mamma erbjöd sig gång på gång att köpa den till mig, men jag vägrade. Så mycket pengar kan man ju inte ge för en sjal! Men den där augustidagen för tre år sedan hade jag just fått en dubbel löneutbetalning, och nu jävlar skulle jag ha den där sjalen. Men var var den någonstans? Oroligt konsulterade jag expediten. Inte längre kvar i sortimentet… Efter alla år av längtan var den borta. Jag kände hur jag sjönk ihop lite och vände mig besviket mot dörren för att gå.

”Men kan du sticka?” hör jag bakom mig. Jag vänder mig om.

”Joo?”

”I så fall kan du köpa mönster och garn och sticka den själv”.

Men jag kunde ju inte sticka efter mönster. Hade inte ens försökt. Och särskilt inte någon form av spets. Jag bad ändå att få titta på mönstret, och insåg att det bara var två saker jag inte kunde eller kände till: något som kallades omslag, och så skulle man sticka två maskor på en och samma gång. Men det skulle jag nog klara. Jag köpte garnet och mönstret, och hemma i Stockholm igen stickade jag min första provlapp. Det gick! Jag tog med den hem till pojkvännen som numera är min sambo och tvingade honom att titta på den om och om igen (trots det är vi fortfarande ett par). Titta! Men titta då! ”Jaa, jag ser. Jättefint.”

Sjalen blev klar. Nu ligger den i min soffa och värmer mig på frusna kvällar. Mamma blev så avundsjuk att hon bad om en, hon med. Så två stora, ljuvligt mjuka sjalar har det blivit. Mitt första riktiga projekt var också det stickade objekt som jag mest åtrått i livet – en tioårig längtan resulterade i vad som blivit mitt första riktigt stora intresse. För i samma veva som sjalen påbörjades bestämde jag mig för att skriva min masteruppsats om stickbloggar, och under månaderna som följde satt  jag i timme efter timme och läste bloggar och såg vad som var uppenbarligen var möjligt att åstadkomma. Jag gick långsamt, maska för maska, ner mig i stickträsket.

Jag vet därför att det som en gång verkade helt omöjligt i efterhand verkar så enkelt. Att det bakom det mest avancerade spetsmönster egentligen bara döljer sig olika sorters ökningar och minskningar, att man får lära sig dem ett i taget och göra om då det blir fel. Och sen göra om några gånger till. Sen blir det bra.

Det är inte så svårt som det ser ut om man tar det ett steg i taget under tjugo år…

Kan man ge bort stickade saker även till folk man inte känner så väl, eller är det för närgånget och stort? För det är ju inte stort för mig – det är några timmars trevlig stickning i fåtöljen med Harry Potter and the Goblet of Fire i öronen, och så slipper jag förvara muddarna själv när de är klara. Det är också en möjlighet att visa omtanke för personer som man tycker om. Men jag tror problemet är just att fina stickade saker ser så avancerade ut, även när de inte längre är det för den som stickar. Varje present får helt enkelt överlämnas med ett ”äsch, den här gamla trasan…”

Read Full Post »

Buttercup färdig

 

Mönster: Buttercup

Garn: Lima, 100% bomull

Stickor: 3,5, och 3 för ärm- och nackkant

Efter blockningen blev den lite jämnare, och den var riktigt skön idag i värmen. Den är i bylsigaste laget, jag hade gärna sett åtminstone en liten insvängning i midjan för att få fram lite mer former.

 

 

 

Read Full Post »

Storasyster Swallowtail

Projekt: Swallowtail shawl

Garn: Warp Weft Viva

Stickor: 4 mm

Swallowtail blev klar tidigare i veckan. Jag har stickat en tidigare i Malabrigo Lace, och den blev så liten så liten att jag nästan aldrig använder den. Efter ett tappert makeover-försök blev den lite större, men inte nämnvärt. Nu är alltså nummer två färdigblockad, och den blev desto större. Jag stickade 19 omgångar av romberna innan spetskanten. Helt jämnt gick det inte upp vid övergångarna mellan några av mönsterdiagrammen – stickar man en större sjal måste man på vissa ställen göra fler/färre minskningar än i mönstret för att det ska stämma med maskantal och mönsterrapporter, men det är inga större utmaningar.

Garnet är ett ljusgrönt ullgarn med lite silke i, som var kvar efter att jag stickade en sjal till mamma i höstas. Det är helt otroligt drygt och elastiskt; 43 gram gick åt till sjalen, och jag tror att det framför allt är tack vare garnet som sjalen blev så mycket större än sin lillasyster. Dessutom späddes den illgröna färgen tack och lov ut när sjalen blev mer luftig av blockningen. Häftigt att inte bara mönster och storlek ändras utan också färgen. Den är så mycket finare än den mindre sjalen – ibland lönar det sig att ge ett projekt en ny  chans med annat garn och andra stickor.

Veckan har över huvud taget gått i blockandets  och avslutandets tecken. Varje gång jag stickar en trekantssjal inser jag att jag är i behov av större och bättre blockningsmattor än de små jag har. Det är tio plattor på ca 30×30 cm, vilket inte ger mycket spelrum. Efter att ha jagat runt på stan utan att hitta några nya, större skumpusselbitar fick det än en gång bli sängblockning, nu med hjälp av nya blocking wires. Det visade sig vara ett äventyr i sig att få metallstängerna att uppföra sig som jag ville, och i slutänden blev det en kompromiss – två stänger omlott i överkanten för att få en rak och slät kant, och sedan hederliga gamla knappnålar för att spänna ut spetskanten. Att blocka stora sjalar i nästan 30-gradig värme kunde vara en OS-gren. Jisses…

Även Buttercup ligger nu och torkar, på färgglada blockningsmattor för pusselsugna 3-åringar med förkärlek för olika sorters fordon. Fordonen är också pusselbitar och ramlar till min förtjusning gärna ur sina mattor när jag ska sticka nålar genom mina färdiga projekt. Garnet är ”Lima”, ett billigt bomullsgarn från Lidl. Det knarrade något förfärligt när jag stickade med det, och är inte alls förlåtande. Mina ojämna maskor lyser lång väg. Dessutom kom jag på den briljanta idén att byta garn genom att sticka varannan maska med det gamla respektive det nya nystanet. Inte helt lyckat. Det blev skevt och krokigt, och i natt när det var så kvavt och varmt att sängdags var otänkbart satt jag och pillade upp dessa maskor, för att sedan med synål grafta ihop hålen igen. Innan jag kom på hur jag skulle göra, och innan jag fick det att fungera även i praktiken, satt jag med ett gapande hål i min färdigstickade topp och bultande hjärta. Metoden kan alltså varmt avrekommenderas… särskilt halv två en sommarnatt.

Hur ska man då blocka bomull? Därom verkar de lärde tvista – vissa förespråkar att man som vanligt lägger hela klabbet i blöt – andra hävdar att tröjan kommer att tappa formen om man gör just det. Därför försökte jag först ångblocka med strykjärnet, genom att föra strykjärnet en centimeter ovanför Buttercup med ångan på. Hände inte mycket alls med den något bubbliga ytan. Har nu provat att nåla fast topen och sen spraya den med vatten. Resultatet återstår att se.

Nu har jag bara ett problem – vad sjutton ska jag sticka nu? Har bara ett projekt på stickorna – de tvåändsstickade halvvantarna – och känner mig rädd. Rädd.

Read Full Post »

Mja, det kanske är att ta i något, men det är helt klart att visst handarbete lämnar sina spår på och i kroppen, och kan göra rätt ont om det vill sig illa. När jag på några veckor virkade tre av knytten ur Välkommen till virkligheten gjorde det rejält ont i handen, eftersom jag kramar virknålen som om mitt liv berodde på det. Allra värst var nog ändå en korg som jag virkade till min pappa för några år sedan, ur Enkel virkning (Bokus-länk) i någon sorts tunt rep av hampa. Repet var så strävt och hårt att det bokstavligen slet sönder huden på det vänstra pekfingret, och jag fick till slut köpa bomullshandskar på Apoteket, klippa av fingrarna och trä en av dessa över mitt finger för att skydda det.

Nu har jag insett att min ömma hud på högerhandens pekfinger – ett problem jag haft i flera år och som vanligen inte besvärar mig när jag stickar – ställer till problem vid tvåändsstickning. När garntrådarna snoas om varandra dras de mot huden, och förvärrar problemet. Bomullshandske på? Det har fått till resultat att de tvåändsttickade halvvantrna än en gång ligger ostickade, medan Swallowtail å andra sidan har några spetskantsvarv kvar, innan det är dags för avmaskning.

Man skulle ha en personlig sticktränare som såg till att man inte fick några handarbetesrelaterade skador…

Read Full Post »

iPad-stickning

Sedan någon månad är jag lycklig ägare till en iPad. Tanken är att den ska vara till nytta i arbetet, men det gjorde inte saken sämre att jag snart upptäckte att den också går att använda i stickningen. Det finns en del stick-appar, framförallt varvräknare och stickstorleksmätare. Den app jag slagit till på är Vogue Knitting. Själva appen i sig är gratis, men gör inget mer än erbjuder köp av publikationer. Ett nummer av Vogue knitting kostar 38 SEK, och då kan man läsa numret via läsplattan. Man kan också köpa Quick Reference för 75 SEK, så har man alla tips om uppläggningar, minskningar och ökningar i sin läsplatta. Inte så farligt dyrt alltså. (om man bortser från kostnaden för själva apparaten… hrm…)

Själva tidskriften är väl så där – väldigt fokuserad på USA. Men bilderna är otroligt fina, även garnreklamen är riktigt snygg. Dessutom gör de reklam för garner som antingen inte finns i Sverige eller som jag inte planerar att köpa, så jag kan för en gångs skull hämningslöst njuta av reklamens estetik utan att känna mig som en kapitalismens medlöpare. Att jag däremot lika hämningslöst nu gör reklam för en viss läsplatta bortförklarar jag raskt med att prylen är så hypad att ett sketet blogginlägg till knappast gör någon skada. (Och jag kan starkt rekommendera att man inte lägger x antal tusenlappar på en bärbar skärm om man endast planerar använda den till stickning. revolutionerande är det inte).

 Men för min del är den största behållningen att kunna komma åt mönstren på nätet. Jag har ingen skrivare, och sitter därför ofta framför datorn och stickar, vilket varken är särskilt bekvämt eller trevligt. Eller så skriver jag av spetsmönster på rutat papper, vilket tar tid och riskerar att resultera i fel.

Nu kan jag sitta i soffan eller fåtöljen med plattan, sätta på den när jag behöver konsultera mönstret och sedan stänga av den. Det är betydligt trevligare, och mer socialt, eftersom jag nu har sambon bredvid mig i soffan och inte sitter och ugglar vid datorn medan han sitter övergiven framför teven. Tekniken i stickningens tjänst, det gillar vi!

Read Full Post »

Older Posts »