Rue upp och boulevard ner… Trots att vi gick så att fötterna – nästan – blödde lös garnbutikerna i Paris med sin frånvaro. Det var först på väg upp mot Sacre Coeur som sambon skrek ”DÄR! Garn! Garn!”. (Drillningen av honom har uppenbarligen gett resultat, och jag kan nu nöjt sluta ge honom elstötar då han missar att peka ut stickningsrelaterade butiker.)
Själva butiken, som låg bland andra tygaffärer, var dock något av en besvikelse. Jag hade hoppats komma hem med något inhemskt garn, men här bestod hälften av sortimentet av Debbie Bliss, och den andra hälften av Shachenmayr-garn (just det garnmärke jag stickar min resestickning i). Dessutom fanns något merinogarn som kan ha varit franskt, men det var ändå inte vad jag letade efter.
Redan första dagen i kuststaden La Rochelle ramlade jag på en garnbutik. Här utanför storstaden, hade jag tänkt mig, måste det väl ändå finnas något tunt spunnet lokalt ullgarn. Men redan i dörröppningen anade jag att så inte var fallet. Butiken verkade mest inriktad på sirliga tantbroderier, och det syntes på långt håll att garnerna på hyllorna var i akryl. Nitlott alltså, även om semestern i övrigt var underbar.
Trösten var min mammas sms från en gotländsk loppis. Hon stod med tunt grått ullgarn i handen och undrade hur mycket hon skulle köpa. (Också väldrillad! Vad skulle man göra utan stickningsrekognisörerna?)
Med på resan hade jag en stickning i Schachenmayrs Rheuma wool – en ull som ska vara särskilt lämpad för personer med ledbesvär och rheumatism. Det är tunt och mjukt, men väldigt värmande. För några år sedan kom jag att tänka på att min pappa, som i flera år lidit av en våldsam kramp i händerna, kanske kunde vara hjälpt av pulsvärmare. Det har blivit några stickade sedan dess, och han bär dem jämt; även när han sover. Tack och lov funkar de, och han slipper smärtan när han har dem på sig.
Det får därför bli ett par nya pulsvärmare med tumme, i ett enkelt impoviserat mönster inspirerat av tenniströjor. Resåren är 3 räta, 2 aviga, och var sjätte varv görs en flätkorsning (två över en rät vänster) på varannan rät grupp. Det är annars oerhört svårt att hitta snygga mönster till herrmodeller – särskilt i ett garn med 36 maskor per 10 cm i stickfasthet. Och eftersom farsgubben nu bär dem hela tiden, tänkte jag att mor min kunde ha glädje av att de ser prydliga ut.
Men detta är kanske fjärde försöket. Under resan har jag börjat om flera gånger för att de tidigare flätförsöken och resårkombinationerna inte blev särskilt snygga. Det är något med resestickningar; i alla fall de som jag startar inför en resa, för en resa. Det blir så lätt lite av ett tvångsmässigt hafsverk. Jag vet att jag vill ha med mig något lätthanterligt att sticka, vill snarast sticka för stickandets skull och inte för projektets. Och bestämmer mig snabbt för något som får duga, och som sen inte duger. Så var det till exempel med de tvåfärgade vantarna som till sist froggades.
Sen blir det inte mycket stickat i alla fall, och det som nu finns har stickats sen i förrgår morse då jag för sjuttioelfte gången började om. Men nu så – pappa ska få sina muddar, och jag behöver inte resesticka mer utan kan fortsätta hemma, samtidigt som jag drömmer om en stickhörna i den nya lägenheten.
vad synd att det inte fanns nåt spännande garn där nere