Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

Twist and shout

Detta bildspel kräver JavaScript.

Join in the round, being careful not to twist. Anvisningen har något poetiskt över sig; en etablerad formel som alltid återkommer i mönster för projekt som stickas runt. Samtidigt något ödesmättat; blir det fel här finns ingen återvändo, inget sätt att åtgärda problemet. Det är totalfroggning som gäller, oavsett hur många timmars arbete som ligger bakom. Den enda möjliga räddningen är att göra om det till en moebiusversion av något, som en sjal eller löspolokrage.

Jävla. Skit. En 80 cm rundsticka och 396 upplagda maskor. Jag räknade om, och räknade om igen för att det skulle stämma. Snurrade och snurrade på den ihoptryckta massan maskor på kabeln innan jag började sticka runt. Det hjälpte inte. Vesper är fullständigt totalkörd. Jag hann sticka nästan alla de korta varv (som ändå är tämligen långa för att vara korta varv) som ser till att nacken blir högre i ryggen än fram, innan jag igår kväll insåg mitt misstag. Till slut kastade jag, bokstavligen, iväg stickningen som hamnade bakom fåtöljen, där den legat under natten.

Och det var lite som att nåt gick sönder i mig. Det här är inte roligt längre. Jag som älskat att sticka i flera år, och som liknande det med knark för någon vecka sedan, vet inte om jag vill fortsätta längre. Det blir bara fel hela tiden, något jag blir plågsamt medveten om då bloggens inlägg mest verkar vara en outsinlig klagosång. Garn och gnäll, vore kanske en mer lämplig titel. Det är som att det blivit en plikt, rutinartat och oinspirerat. I grått garn. Eller grönt garn. Problemet är att jag älskar grått. Och grönt. När jag stickat i mer skarpa färger är det saker jag inte like gärna använder, just för att de avviker från min vanliga färgskala. Men det är rätt trist att sticka i.

Kanske är det för att det inte är det enda som är lite motigt nu, att stickdepressionen är en överreaktion för att lite för många saker inte är under kontroll för tillfället.

Kanske är det för att jag envisas med att sticka ur mitt rätt trista garnlager och därför börjar på projekt som passar garntillgången, istället för att välja vackert garn efter roliga projekt. Miasticks inlägg påminde mig om att det finns något som heter garnglädje, något jag mitt dumsnåla h-e lyckats glömma.

Även om sambon hade svårt att hålla sig för skratt igår kväll när jag luftade min idé om att helt sonika sluta sticka, är det känslan som dominerar, just nu. För stickglädjen är väldigt, väldigt långt borta.

Read Full Post »

Därför

Varför det inte blir någon Syfestival i år? Read my stash.

Okej, för att vara i stickvärlden är det här väl ingenting, men för mig är det mer än nog. Att döma av garnlagret är jag dessutom en fena på att köpa ett eller två nystan, som det sedan inte blir något av. Det mesta är dessutom rester.

Av allt i lådorna är det ett turkost bomullsgarn, ett rätt fult grönt virkgarn och den fina entrådiga gotländska ullen som det finns tillräckligt av för att göra något rejält av. Eftersom jag stickade en Buttercup i första halvan av bomullen kanske det är lämpligt med systern Vesper för återstoden?

Det är lustigt vilket minne man ändå har, trots att de flesta nystanen förlorat sina etiketter. Det går att knyta de flesta till ett projekt. Och när man tvivlar – vilken tillgång Ravelry med de tidigare projekten, när man behöver påminna sig om vilket garn det kan tänkas vara.

Och så det stickhjälpmedel som alltid ligger undanplockat. Skulle kunna ge upphov till generande missförstånd om någon besökare fick syn på det. Men det är en muddblockare, svarvad av pappa efter mitt handledsmått och med spetsig topp för att smidigt kunna dra på pulsvärmaren. Vanligtvis inslagen i plastfolie för att muddens väta inte ska få den att svälla (oj då, det blev fullt av double entendres där… vänligen bortse från dessa. Ibland är en muddblockare bara en muddblockare, som Freud skulle ha sagt (om han stickade. Vilket han nog inte gjorde.)).

 

Read Full Post »

Flygflyt

Jo då, både virknålen i metall på 2 mm och rundstickan i trä och plast klarade sig igenom säkerhetskontrollen på både ut- och hemresa. Men särskilt mycket stickat blev det inte. Paniskt rädd för sysslolöshet i ensamheten utomlands hade jag med mig en sjalstickning [läs: snuttefilt], ett virkprojekt och tre böcker.

Men om  jag trodde att jag skulle ha svårt att fylla dagarna under arbetsveckan på chartermålet trodde jag fel. Det blev inte en maska stickad förrän på hemresedagen, dessförinnan var jag så slut i kropp och huvud att jag inte orkade ens tänka på stickning. Men så, i onsdags förmiddag, efter utcheckning och innan transfern skulle gå, slog jag mig ner på en uteservering med stickning och en kaffe. Och det är då jag blir lite orolig. När jag stickar den första maskan på en vecka, och en känsla av välbefinnande sprider sig i hela kroppen. Jag, som aldrig provat droger (och det skriver jag inte bara för att min kära svärmor och hulda moder sedan några veckor känner till den här bloggens existens), får en oroväckande känsla av att det är nåt i den här stilen som man erfar vid abstinens. För j-ar vad skönt det är att sticka!

 

Som alltid går det ruskigt fort att sticka de första delarna av en trekantssjal. Det här är resultatet av mitt första försök till ett ”eget” sjalmönster (i den mån en sjal starkt inspirerad av Harunis spetskant kan vara ”egen”). Därför får också sjalen namnet ”Hommage”. I entrådigt Kinnagarn, inhandlat i Göteborg på Strikk i somras, stickor 3,5.

 

Den enkla virknålen fick följa med i handbagaget – konfiskerade den fick de väl slänga den, tänkte jag – medan den nyinköpta ergonomiska virknålen låg tryggt nerpackad i den incheckade väskan. Skaftet är inte så mjukt, men gör att jag håller virknålen på ett helt annat sätt, och ger inte gropar i fingrarna som smala nålar gör. Vilket väl är en fördel om man nu ska få till ett fyrtiotal rutor, inspirerade av mormors överkast. Frågan är hur man bäst monterar dem; är inte så förtjust i smygmasksvirkade filtar eftersom det blir små åsar eller kanter mellan varje rad. Hur gör man då?

Read Full Post »

Kändis

Är i Las Palmas, liksom halva Sverige. Det gör att man förr eller senare stöter på någon man känner. Som bäddkoftan ur Hammerskog/Vincents ”Sticka mera”, till exempel. Ytterligare en bland vänner vi känner.

Read Full Post »