Maj är redan över, och på stickfronten lyser de små projekten med sin frånvaro. Istället har jag stickat vidare på Sally-koftan, och ullpolon har nu fram och bakstycke, och två ärmar. Kvar återstår 65 g garn, som jag hoppas ska räcka till den nervikta polokragens 60 varv (det borde väl gå att räkna ut matematiskt… hm…). Eftersom kragen är just nervikt är nödlösningsplanen att köpa ett tretrådigt garn i liknande nyans och sticka den första halvan med det, så får originalgarnet användas till den halva som ju faktiskt viks ner och därför syns.
Innan kragen stickas ska delarna blockas, så att de ihoprullade slätstickade delarna blir lite mer sammarbetsvilliga.
Men innan blockning är det dags för en 10 dagars utlandsresa för jobbet. Liksom i februari bär det av till en ö i Atlanten, men det är inte därför jag får en viss känsla av déja vu. För resestickningen blir precis som då de små virkade mormorsrutorna, och spetssjalen Hommage, nu omstartad i nytt garn.
Garnet är Tedman och Kvists Merino Extrafine Lace. Det var väääldigt tunt, insåg jag när jag lade upp maskorna, och jag stickar därför med dubbel tråd. Mönster kommer när den är färdigstickad. Det har alltså gått tre månader, fyra till och med, och jag har stickmässigt inte kommit så mycket längre…
Har dom garn på Azorerna?