Midsömmar

Juni har verkligen varit en galen månad, med två längre jobbresor och en kortare privat resa. Det har därför inte blivit mycket stickat, men istället har 16 nya virkade rutor tillkommit, och 30 rutor är nu monterade och klara. Det kändes därför som att jag hade riktigt flyt; tills jag mätte resultatet och insåg att det här nog är ungefär hälften av vad som krävs för att det ska bli en något så när lämplig bebisfilt. Projektet ger alltså ett hum om mormors arbetsinsats med överkastet vars rutor är inspirationen till filten.

Jag ångrar också att jag inte valde ett mjukare och fluffigare garn, även om jag älskar den gröngula tonen, och en grövre nål för ett mindre tätt resultat.

Rutorna är i alla fall utmärkt resestickning: lätt, tar inte så mycket armbågsutrymme på planet och skulle säkerhetskontrollen konfiskera nålen är ingen skada egentligen skedd eftersom nålen till skillnad från stickorna lätt kan separeras från själva handarbetet.

Under en helg i Visby förra veckan kunde jag äntligen köpa en härva 3-trådigt mörkgrått garn till, för att inte riskera att garnet tar slut med några centimeter kvar av polokragen. Det fanns till och med garn i samma parti (tack och lov för anteckningarna på Ravelry eftersom jag är kass på att spara garnens etiketter). Den förkylda midsommarhelgen har därför ägnats åt att blocka fram- och bakstycket, som ju redan är monterade i axlarna. på grund av allt för små (och gräsligt barnsliga) blockningsmattor blev det därför till att blocka dem på varandra, varför det tagit två dygn att få dem torra.

Nu är sidsömmarna äntligen klara, med mattress stitch. Triumfkänsla ett infann sig när jag insåg att jag efter några tröjmonteringar faktiskt behärskar det här, och att det blir rätt prydligt. Triumfkänsla två uppstod då jag trädde den ärm- och kraglösa tröjan över huvudet och insåg att 1) den passar (och passar den mig passar den mamma) och 2) den faller på ett liknande sätt som förebildströjan och 3) eftersom den inte är för tajt sträcks inte sidosömmarna ut, utan förblir hyfsat prydliga.

Nu är det äntligen äntligen äntligen dags att plocka upp maskor för kragen och sticka 60 varv resår, innan skräckmomentet montera-improviserade-ärmkullar inträder. Sannolikt är det där projektet visar sig vara succé eller katastrof. Drömscenario: allt går som en dans och mamma hinner få den gotlandsgrå gotlandströjan från gotlandsbutiken av gotlandsull innan sin gotlandssemester. Mot kragstickningen!

Read Full Post »

Resestickning déja vu

Maj är redan över, och på stickfronten lyser de små projekten med sin frånvaro. Istället har jag stickat vidare på Sally-koftan, och  ullpolon har nu fram och bakstycke, och två ärmar. Kvar återstår 65 g garn, som jag hoppas ska räcka till den nervikta polokragens 60 varv (det borde väl gå att räkna ut matematiskt… hm…). Eftersom kragen är just nervikt är nödlösningsplanen att köpa ett tretrådigt garn i liknande nyans och sticka den första halvan med det, så får originalgarnet användas till den halva som ju faktiskt viks ner och därför syns.

Innan kragen stickas ska delarna blockas, så att de ihoprullade slätstickade delarna blir lite mer sammarbetsvilliga.

Men innan blockning är det dags för en 10 dagars utlandsresa för jobbet. Liksom i februari bär det av till en ö i Atlanten, men det är inte därför jag får en viss känsla av déja vu. För resestickningen blir precis som då de små virkade mormorsrutorna, och spetssjalen Hommage, nu omstartad i nytt garn.

Garnet är Tedman och Kvists Merino Extrafine Lace. Det var väääldigt tunt, insåg jag när jag lade upp maskorna, och jag stickar därför med dubbel tråd. Mönster kommer när den är färdigstickad. Det har alltså gått tre månader, fyra till och med, och jag har stickmässigt inte kommit så mycket längre…

Har dom garn på Azorerna?

Read Full Post »

Fram blir bak

Det är lustigt. Som säkert märkts vid det här läget är jag inte helt förtjust i misstag, fel och omtagningar. Tvärtom. Den senaste tiden har dessa fel mest av allt känts som en kvarnsten runt stickhalsen.

Men. Ibland är det inte så fel med fel. Hela bakstycken till den grå ullpolon är klart, och nu var det dags att börja minskningarna för ärmhålen på framstycken. Inser då det jag egentligen vetat hela tiden: att mönstret från Yllet inte är särskilt snyggt, särskilt inte om jag jämför med min egen köpta tröja från samma butik som den här ska vara en stallföreträdare för då den inte längre säljs (inget säljs där förresten, länge till, eftersom butikerna nu stänger). På fotot på mönstret ser man hur axelpartiet och sömmen mot ärmarna hänger ner på modellens armar. Som bylsiga stickade tröjor gjorde på 80- och 90-talet. Inte så kul.

När jag nålar fast mitt bakstycke mot den köpta tröjans rygg visar det sig också att ärmhålen är nästan 10 cm längre på mitt stycke. Och axelpartierna är ca 10 maskor bredare på min tröja. Bylsigt kommer det alltså bli, och formlöst. Min söta mamma som ska få den här tröjan förtjänar något bättre, stiligare, modernare. Mer likt den tröja som agerar förebild.

Så. Framstycket blir bakstycke, mönstret ändras. Sedan ska det färdiga bakstycket repas upp till ärmhålets minskningar börjar, och stickas om till framstycke. Inspirerad av ett annat polomönster i en stickbok dubbleras minskningarna. Istället för att först maska av 3 och därefter göra 5 k2tog/ssk-minskningar i var sida (totalt 8 maskor) blev det nu 5 avmaskade maskor, därefter 7 k2tog/ssk-minskningar på de följande räta varven, och sedan ytterligare 3 minskningar på vartannat rätt varv. Alltså totalt 15 maskor i var sida.

Ärmhålet ska också blir kortare än i mönstret, och med bitvisa avmaskningar för axlarna för en mindre kantig form. Kommer så klart få ändra på ärmarna för att de ska passa den nya formen.

Som bonus sparar jag lite garn, med färre maskor den sista biten och därtill färre stickade centimetrar. Förhoppningsvis gör det att ärmarna och polokragen kan stickas med lite mindre nervpåfrestning.

Det var riktigt roligt att sitta uppkrupen på sängen igår med bakstycke, originaltröja, mönster och stickböcker och försöka räkna ut vad som var fel och hur jag skulle kunna rätta till det. När felet egentligen inte är ett fel, utan en fråga om smakpreferens, och då åtgärden inte innebär att man bara repar upp och gör om utan måste ägna sig åt lite hjärngympa och logik, och då målet är att en älskad mamma inte bara ska vara varm utan snygg också – då är det helt okej att det inte blev perfekt från början…

Till sist kan jag bara konstatera att Yllets garn står sig slätt mot garnet i den köpta tröjan. 10 år senare är det blankt och noppfritt. Det stickade bakstycket har inte använts än men ser ändå lätt tilltufsat ut och har inte samma lyster.

Read Full Post »

Tegel

Tegelfärg och tegelmönster. Perfektionisten i mig är inte helt förtjust i att ökningarna för oket medför att symmetrin i det tegel- eller gatstensliknande mönstret bryts då de lyfta maskorna som bildar det orange nätmönstret förskjuts. Det ser okej ut på håll och på designerns bilder, och är inte längre ett problem så fort den sista ökningen är gjord. Men, tänker jag samtidigt som jag försöker sänka kraven på mig själv och min stickning, borde det inte gå att göra på ett annat sätt. Nej, troligen inte, eftersom det är ett mönster som blir ytterst svårt att sticka från avigsidan kräver det rundstickning och uppifrån och ner-teknik.

Det blir nog bra. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot att göra det mest bestialiska av allt – klippa i stickat. I det här mönstret virkar man någon form av säkerhetskant innan man sätter saxen i de materiella resultatet av allt arbete. Vansinne. Men spännande.

Annan vardagsedge: köp garn enligt beskrivning på Yllet till polo, vänta tills Yllet stänger sin butik. Fem härvor kommer att gå åt till fram och bak, alltså 100 g garn till vardera ärm. Det räcker säkert. Absolut. Väl?

Read Full Post »

19 månader…

…senare är de tvåändsstickade halvvantarna, med mönster från Berit Westmans ”Tvåändsstickning” klara, med krusmönster från Mamma P:s blogg, vars alster alltid får mig att vilja sticka och fota mer, vackrare och tvåändigare. Nu tog väl stickningen knappast 19 månader, vi snackar låååånga perioder av UFO-dvala här. Nu har den legat i träda i minst ett halvår, efter att ha satt tummaskorna på en hållare. Ironiskt nog kvarstod kanske två-tre timmars jobb när jag väl tog tag i den i veckan…

Jag ska plocka fram maken ur gömmorna och fästa trådar. Allt vad stickning heter ligger nu gömt i diverse lådor eftersom en garnglad pudel är på helgbesök. Den första avmaskningen på den här andra halvvanten blev för lös; kanten rullade sig utåt. Nu misstänker jag att den efter ett nytt försök är lite för tight, i jämförelse med den första vanten. Kanske blir det ett till försök innan den är helt klar.

Jag som trodde att grå stickning skulle vara trist. Polotröjan i grå slätstickning flyter på; om bara några varv är det dags att låta bakstycket vila för att sticka framstycket, och sedan minska är ärmarna simultant. Bortsett från några vita inslag i garnet är det en vacker grafitgrå ton, och jag hoppas att mottagaren ska vara varm i den, svala sommarkvällar i torpet.

 

 

Dessa tog inga 19 månader att avsluta. På en vecka ungefär var de klara, Doppio gauntlets ur Knitalong. Med stickor 5 och Maxima från Manos del Uruguay gick det i ett huj. Sen blev det klurigare. De ska snöras ihop, och när jag använde olika garnsorter blev resultatet att de såg ut att vara hämtade ur ett riktigt dåligt avsnitt av Xena – krigarprinsessan. Till sist blev det satinband i grönblått, som visade sig bli desto snyggare med mycket svårare att fästa. Mattssons band på Kungsgatan hade precis två meter kvar av den här färgen, och även om det var vad jag hade räknat med skulle gå åt tänkte jag inte på fästmånen. I värsta fall kan bandändarna petas in under mudden. Vad värre är: de sitter inte så bra och glider ner. Här finns ingen resår som håller dem uppe. Hur snygga dom än är funderar jag på att – eftersom garnet nu är så dyrt – repa upp och göra om. I så fall blir det ett liknande mönster, men stickat runt och med resår på undersidan av armen istället för Tolkien/Hercules/Xena/valfri-fantasy-fan-snörning som fästanordning. Det gäller bara att garnet inte tar för stor skada av att repas upp och bearbetas igen.

Read Full Post »