Därför

Varför det inte blir någon Syfestival i år? Read my stash.

Okej, för att vara i stickvärlden är det här väl ingenting, men för mig är det mer än nog. Att döma av garnlagret är jag dessutom en fena på att köpa ett eller två nystan, som det sedan inte blir något av. Det mesta är dessutom rester.

Av allt i lådorna är det ett turkost bomullsgarn, ett rätt fult grönt virkgarn och den fina entrådiga gotländska ullen som det finns tillräckligt av för att göra något rejält av. Eftersom jag stickade en Buttercup i första halvan av bomullen kanske det är lämpligt med systern Vesper för återstoden?

Det är lustigt vilket minne man ändå har, trots att de flesta nystanen förlorat sina etiketter. Det går att knyta de flesta till ett projekt. Och när man tvivlar – vilken tillgång Ravelry med de tidigare projekten, när man behöver påminna sig om vilket garn det kan tänkas vara.

Och så det stickhjälpmedel som alltid ligger undanplockat. Skulle kunna ge upphov till generande missförstånd om någon besökare fick syn på det. Men det är en muddblockare, svarvad av pappa efter mitt handledsmått och med spetsig topp för att smidigt kunna dra på pulsvärmaren. Vanligtvis inslagen i plastfolie för att muddens väta inte ska få den att svälla (oj då, det blev fullt av double entendres där… vänligen bortse från dessa. Ibland är en muddblockare bara en muddblockare, som Freud skulle ha sagt (om han stickade. Vilket han nog inte gjorde.)).

 

Flygflyt

Jo då, både virknålen i metall på 2 mm och rundstickan i trä och plast klarade sig igenom säkerhetskontrollen på både ut- och hemresa. Men särskilt mycket stickat blev det inte. Paniskt rädd för sysslolöshet i ensamheten utomlands hade jag med mig en sjalstickning [läs: snuttefilt], ett virkprojekt och tre böcker.

Men om  jag trodde att jag skulle ha svårt att fylla dagarna under arbetsveckan på chartermålet trodde jag fel. Det blev inte en maska stickad förrän på hemresedagen, dessförinnan var jag så slut i kropp och huvud att jag inte orkade ens tänka på stickning. Men så, i onsdags förmiddag, efter utcheckning och innan transfern skulle gå, slog jag mig ner på en uteservering med stickning och en kaffe. Och det är då jag blir lite orolig. När jag stickar den första maskan på en vecka, och en känsla av välbefinnande sprider sig i hela kroppen. Jag, som aldrig provat droger (och det skriver jag inte bara för att min kära svärmor och hulda moder sedan några veckor känner till den här bloggens existens), får en oroväckande känsla av att det är nåt i den här stilen som man erfar vid abstinens. För j-ar vad skönt det är att sticka!

 

Som alltid går det ruskigt fort att sticka de första delarna av en trekantssjal. Det här är resultatet av mitt första försök till ett “eget” sjalmönster (i den mån en sjal starkt inspirerad av Harunis spetskant kan vara “egen”). Därför får också sjalen namnet “Hommage”. I entrådigt Kinnagarn, inhandlat i Göteborg på Strikk i somras, stickor 3,5.

 

Den enkla virknålen fick följa med i handbagaget – konfiskerade den fick de väl slänga den, tänkte jag – medan den nyinköpta ergonomiska virknålen låg tryggt nerpackad i den incheckade väskan. Skaftet är inte så mjukt, men gör att jag håller virknålen på ett helt annat sätt, och ger inte gropar i fingrarna som smala nålar gör. Vilket väl är en fördel om man nu ska få till ett fyrtiotal rutor, inspirerade av mormors överkast. Frågan är hur man bäst monterar dem; är inte så förtjust i smygmasksvirkade filtar eftersom det blir små åsar eller kanter mellan varje rad. Hur gör man då?

Kändis

Är i Las Palmas, liksom halva Sverige. Det gör att man förr eller senare stöter på någon man känner. Som bäddkoftan ur Hammerskog/Vincents “Sticka mera”, till exempel. Ytterligare en bland vänner vi känner.

Facepalm

Jag har en bild av mig själv som en hyfsat klok person. Gillar logik, satsat på studierna, doktorerar.  Rätt bra på sudoku. Ni fattar. Alla lökar på grillen, en rätt vass kniv i lådan, åtminstone några hästar i stallet.

Men så händer det. Ni vet, de där riktigt obehagliga, omskakande insikterna. Som får en att inse att man inte känner sig själv så väl som man tror. Att man kanske inte är den man föreställt sig. Att det är något som är fel. Riktigt fel.

Tips från coachen: Nästa gång du tänker “Ha! Jag som tyckte den första mudden blev så kort, det här blir ju riktigt skapligt” så stanna för guds skull upp och jämför mudden med den första vanten! För sannolikt, ärthjärna, beror din reaktion på att något faktiskt är annorlunda.

Felsökning och diagnos: Istället för 1×1 vriden resår stickar jag en mossresår, (alltså *1r, 1a* ena varvet, alla r andra varvet). Vid första mudden har jag följt Dödergöks anvisningar och stickat X antal VARV, vid andra vanten har jag istället räknat antal MÖNSTERUPPREPNINGAR. Det var vantens diagnos, alltså. Min egen heter förmodligen tankspriddhet.

Men men. Inget att göra. La raskt upp 38 nya maskor och stickade så många upprepningar som saknades på den kortare mudden, och sydde sedan fast med maddrasstygn i den befintliga mudden.

Inte helt perfekt, visst ser man sömmen. Men eftersom det är vantar kommer muddarna ändå alltid att vara innanför jackärmen, och problemet med att de var för korta var väl framförallt att det skulle kännas mot armarna.

Men nu är alltså Dödergöks Halldora-vantar i Lettlopi klara, stickade på stickor 4. Garnet är förlåtande mot ojämn tvåfärgsstickning, och plattar till sig riktigt bra efter blockning. Lite luddiga, väldigt varma.

Pappas mossresårsockor är klara och överlämnade. Inspirerade av Thujasockorna men med start i tårna, och med två räta mellan mossresåren istället för tre. Varför envisas sockkonstruktörer med att göra mönster som funkar utmärkt när man stickar runt, men som blir osymmetriskt när man ska dela sockan i en mönsterstickad del, och en slätstickad undersida? Med denna förändring slutar ovansidan av sockan med resår, i båda sidor.

Nu tar jag min sjalstickning och flyger söderut. Har skaffat en rundsticka i trä och plast, och hoppas att säkerhetskontrollen godkänner den. Annars har jag en reservsticka i packningen, och ska sätta sjalen på en livlina så att jag kan slita av den från stickan om de kräver att jag ska kasta den.

 

En magisk början

Att sticka en trekantssjal med start i mitten av den övre kanten innebär ofta att man måste göra en provisorisk uppläggning, exempelvis med hjälp av restgarn och en virknål. Man lägger upp de maskor som sjalens kant kräver, sen stickar man ett antal varv för att sedan tippa stickningen 90 grader och plocka upp maskor i kanten som ska utgöra grunden för själva sjalen.

Sen kommer det roliga. Pilla upp den provisoriska uppläggningen och försök få tag på de sista maskorna som ska utgöra andra sidans kantmaskor.

Jag lyckas aldrig få till det snyggt; inte heller lyckas jag memorera hur man gör. Det måste helt enkelt finnas ett bättre, smidigare sätt. Kanske är detta knep redan väl känt och beprövat, även jag insåg det först häromdagen:

Lösningen heter Judy’s Magic Cast On – en metod för uppläggning som du kanske redan är bekant med om du stickat tå-upp sockor. Metoden är alltså tänkt att utgöra starten på rundstickade projekt, men visar sig också vara alldeles utmärkt för stickningar som ska bestå av två symmetriska halvor där man börjar i mitten av projektet  - som en rektangulär scarf i spets eller – ta daa! – en trekantsjal.

Man använder alltså en rundsticka och lägger upp på båda stickorna. Följ instruktionerna i Knitty för själva uppläggningen, men sedan blir det lite annorlunda eftersom det inte är rundstickning i det här fallet.

1. Lägg upp det totala antalet maskor som krävs för sjalens kantmaskor, i det här fallet 6 stycken, eller 2×3

2. Vänd på stickorna och dra i den ena, så att 3 maskor glider ner på rundstickans kabel. Där blir de kvar tills vidare. De 3 maskorna som är kvar på den över stickan är de som man stickar fram och tillbaka, tills dess att det är dags att plocka upp sjalkroppens maskor.

3. Lyft första maskan på varje varv, sticka 2 rätt. Vänd och upprepa tills dess att du har 1 lyft maska mer än vad du ska plocka upp maskor för kroppen. I det här fallet ska 7 maskor plockas upp, alltså stickar jag tills jag har 8 lyfta maskor i ena kanten.

4. När det är dags att plocka upp maskorna vänder man inte på stickningen, utan tippar den istället 90 grader och behåller stickan med det just stickade varvet i höger hand. Hoppa över den första lyfta maskan, och plocka sedan upp en maska i varje lyft maska. När alla maskor är upplockade kvarstår bara att sticka de 3 maskor som fram till nu vilat på kabeln. Dra fram dem till vänster sticka och sticka dem i bakre maskbågen för att vrida dem rätt. 13 maskor på stickan (3 kantmaskor, 3 m, 1 mittmaska, 3 m, 3 kantmaskor)

Nu är sjalens uppläggning och förberedelse klar.

5. Vänd på stickningen, lyft första maskan, sticka 2 rätt, sticka resten av maskorna avigt fram till de 3 kantmaskorna, sticka dem rätt.Nästa varv: sticka första mönstervarvet.

 

 

Verkshöjd

Att försöka skapa ett eget sjalmönster, om än med befintliga sjalar som inspiration, visade sig vara gravt beroendeframkallande, och mer än lovligt svårt om man inte ritat spetsmönster tidigare. Efter lite funderande insåg jag vad det är jag önskar. Att rita och provsticka själva sjalkroppen tog förvisso lite tid, men var inte så svårt med föregångarnas mönster som grund. Några maskor därifrån, några maskor därifrån. En hel del maskor härifrån. En trekantssjal, med två halvor och mittmaska, och massor av luftiga löv. Inte så svårt.

Men spetskanten. Jisses. Hur ser en spetskant ut? Ska man fortsätta att öka? Ska man minska? Hur mycket kan man norpa från andra (gratis)mönster utan att det är plagiat? “Verkshöjd” tänker jag förhoppningsfullt men tveksamt, och drar mig till minnes universitetskollegans genomgång om upphovsrätt och citering utan att känna mig mycket klokare eller säkrare.

Men det gick. Det tog åtskilliga timmar, och det blev knappast särskilt spännande eller revolutionerande. Men nu ligger ett stycke provlapp till spetskant och blockar, och jo då, det blir en typiskt spetsig sjalkant. Den rusiga känslan av framgång ligger i att lyckas få ihop något på egen hand och dessutom få ned det i ett läsbart diagram, även om det redan finns tusentals liknande eller likadana mönster; även om det här är ett hopplock av gigantsjalarna i stickvärlden och ett resultat av andras sinnrika idéer och lösningar.

Nu ska sjalen stickas (hej flygresa) och sedan blir det förhoppningsvis ett mönster av detta.

 

Att uppfinna hjulet på nytt

Igår kväll satt jag och funderade vidare på hur sjalen ska se ut. Funderade på en Birchsjal, men insåg att jag skulle vilja ha en tudelad trekantssjal med mitt maska och omslag. Med rutat papper och Bottom up Birch-mönstret gav jag mig i kaste med att försöka skriva om mönstret; med provisorisk uppläggning (magic cast on), upplockade maskor, och framförallt få in omslag vid kantmaskorna. Lättare sagt än gjort, men roligt. Som att lägga pussel eller lösa sudoku utifrån tidigare stickerfarenheter och några befintliga mönster.

Lyckades inte. Gav upp för kvällen. Trodde mig ha kommit på en lösning. Gick och lade mig. Insåg att jag kanske inte var den första som försökt mig på något liknande. Sökte på Ravelry. Hittade Kiri. Som jag sett åtskilliga gånger. Blev smått less på den bortslösade timmen, och besviken över att någon redan löst problemet åt mig. Hade varit kul att på egen hand klura ut en lösning.

Nu får vi se. Funderar på att ändå göra löven lite större, och avsluta med en spetskant på en lövsjal i Knitted Lace of Estonia. Eller så blir det något helt annat.

Sökes

Ett spetssjalsmönster som är tillräckligt lätt för att sticka under en resa, helst ska det gå att memorera spetsmönstret, men tillräckligt intressant för att underhålla och sysselsätta under en veckas resa på egen hand, och två längre flygturer…
Finnes: två hg mörkgrått entrådigt Kinnagarn och en stickande fältarbetare som gillar skogspromenader och mysiga hemmakvällar.
Svar till: Vi två i vår?

Spontant

Vid ett besök hos Dödergöks blogg häromdagen ramlade jag på nytt mönster av henne; ett par vantar i Lett-lopi. Eftersom jag har fyra nystan Lett-lopi, i rött och ljust grönt som jag inte riktigt vetat vad det ska bli av började jag helt oväntat på ett par häromkvällen. Tanken är att garnlagret, i dessa sällskap säkerligen inte särskilt stort, ska krympa lite.

Ack ja. Inte-köpa-mer-garn-löftet; stickarnas motsvarighet till resten av världens nyårslöften om ett bättre, sundare, mer fullkomligt leverne. Varpå omgivningen håller masken och ler uppmuntrande men mentalt lägger huvudet på sned och tittar medlidsamt på den stackars naivt hoppfulla stickaren och tänker “men visst vännen, det kommer säkert gå bra detta. Sticka från garnkorgen du, så får vi se hur många veckor det tar innan du står där i garnbutiken och försöker hitta ursäkter för att du just plockat på dig tre nystan i något särskilt mjukt material.”

Fördelen med att plocka ur lagret är att det kommer oväntade kombinationer; knallgrönt och rött är inget jag skulle kombinerat om jag stått där i affären, men det blir riktigt snyggt ihop då det röda dämpar det lysande i det gröna. Och att vara utlämnad till entrådigt mörkgrått från Kinna (en spetssjal som resestickning under fältarbetsresan till Kanarieöarna i februari?), och femhundra gram entrådigt gotlandsgarn. En kofta? En storstorstor sjal? Eller en sådan? (skulle bara vara så rädd att svettas och deoderanta sönder den.

Välkommen till världen-kofta

Och så fanns det en till liten människa världen, född dagen efter att jag ovetandes började lägga upp maskor till koftan, tänkt att passa upp till bebisen är sex veckor gammal. Inget sölande med att sy fast knappar här alltså, då bebisen skulle hinna växa ur koftan innan jag ens hunnit närma mig en brevlåda. Så nu är den helt klar, och ska postas imorgon.

Inte helt nöjd med de svarta, lite för blanka knapparna, men desto mer nöjd med resten av koftan, som alltså knäpps i sidan för att underlätta påklädning för nybakade föräldrar.

Garn: Peer Gynt från Sandnes, Sterk från Du store Alpacka, och Safir från Marks&Kattens.

Stickor: 4 mm

88 gram garn totalt.